Allt fler får diagnosen adhd och autism. Nu visar neurobiologisk forskning att flera psykiska sjukdomar kan bero på en koppling mellan ett stört immunsystem och hjärnans utveckling.

Svenskar förknippar lycka med god psykisk hälsa, vilket anses som viktigare än kroppslig hälsa, god ekonomi, kul på jobbet och acceptabel stressnivå. Avsaknad av god psykisk hälsa innebär får man förmoda psykisk ohälsa.

Allt fler barn uppfyller diagnoskriterier för adhd eller autismspektrumtillstånd, vilket gång på gång har ansetts orimligt. Emellertid tycks kritikerna förbise att många andra sjukdomar som diabetes, allergier, astma, glutenintolerans, multipel skleros och inflammatoriska tarmsjukdomar också har skjutit i höjden. Samtliga orsakas av ett stört immunsystem – något som också kan gälla psykisk ohälsa.

Fram tills relativt nyligen ansåg man att psykiska sjukdomar orsakas av antingen mödrars försummelse, inre konflikter, feltänkande och felinlärning eller bara otur i genlotteriet. Men den neurobiologiska forskningen hittar i rask takt andra orsakssamband. Inte ens vi som är satta att behandla patienterna hinner med. Det förefaller som om flera av de tillstånd som vi traditionellt betecknar som psykiska sjukdomar har en immunologisk komponent. Det är inte första gången i historien som psykiska symtom har visat sig ha en grund i en kroppslig sjukdom. En gång i världen var syfilis en känd generator för psykos och demens, men sedan kom penicillinet och patienterna tillfrisknade.

Skammen över att ha en psykisk sjukdom har avtagit med åren, vilket illustreras av raden av självbiografier med patienternas egna berättelser. Nu senast var det Susannah Cahalans tur, en ung framgångsrik New York-journalist, som insjuknade i en psykossjukdom med hallucinationer och paranoia, vilket hon beskriver i sin bok ”Blackout – när min hjärna blev min fiende” (Massolit förlag, 2013).

Hennes symtom kom till en början smygande och tog sig uttryck i tilltagande misstänksamhet, irritabilitet, hallucinationer och så småningom epilepsi och förvirring. Men det var inte schizofreni hon hade drabbats av utan en autoimmun sjukdom, NMDA-receptorencefalit, där hennes eget immunsystem attackerade hjärnan och slog ut hennes förstånd. Det är en fängslande läsning om vägen in i och vägen ut ur galenskap. Behandlingen bestod i höga kortisondoser, immunoglobulin och filtrering av antikroppskomplex i blodet. I Cahalans fall uppgick notan till en miljon dollar – antagligen en billig behandling med tanke på att hon i dag är räddad.

NMDA-receptorencefalit är en nyupptäckt form av hjärninflammation. Den drabbar främst kvinnor som blir paranoida och personlighetsförändrade och de söker i första hand psykiatrisk vård. Andra typer av autoimmuna hjärninflammationer kan ha en annorlunda symtombild eller drabba andra åldersgrupper. Vad som förenar dem är att misstag sker i processen då kroppens immunceller ska identifiera andra celler som antingen sina egna eller främmande. Våra immunceller som har till uppgift att försvara oss mot infektioner löper amok och attackerar vår egen vävnad i stället. På detta sätt uppstår autoimmuna sjukdomar. Vid reumatoid artrit drabbas lederna, vid typ 1-diabetes insulinproducerande celler, vid vitiligo angrips i stället hudpigmentet och vid en NMDA-receptorencefalit angrips ett receptorprotein i hjärnan.

När en autoimmun process drabbar hjärnan kan den orsaka exempelvis psykos, tvångssymtom, anorexia och autismspektrumtillstånd. Det behöver inte alls vara ett så dramatiskt förlopp som vid NMDA-receptorencefalit. Utifrån undersökning av ryggmärgsvätska antas att cirka var femtonde patient med schizofrenidiagnos egentligen har en autoimmun sjukdom som bidrar till sjukdomsbilden. Tvångssymtom som till exempel rädsla för smitta eller upprepningsbeteenden som debuterar plötsligt och i kombination med ofrivilliga rörelser, separationsångest, anorexia och urinvägssymtom, kan också vara en återspegling av en autoimmun sjukdomsprocess i hjärnan.

Symtombilden, som kallas PANDAS eller PANS, sätts antagligen i gång av vanligt förekommande streptokock- eller mykoplasmainfektioner. Hos personer med en viss genetisk förutsättning kan infektionen leda till ett insjuknande som kan läka ut av sig självt men som också kan bli kroniskt om det lämnas obehandlat. Hos ungefär var femte vuxen person med tvångssyndrom har man kunnat identifiera antikroppar mot hjärnvävnad, vilket tyder på att tvångssyndrom kan vara förknippat med en autoimmun process.

Även vid autismspektrumtillstånd och schizofreni finns en ökad förekomst av antikroppar mot hjärnvävnad. Kopplingen mellan psykiatriska sjukdomar och autoimmuna sjukdomar manifesteras också genom att många autoimmuna sjukdomar är överrepresenterade hos personer med psykisk sjukdom, liksom hos deras nära släktingar. Men det är rimligt att anta att flertalet psykiatriska sjukdomar – som i näst intill samtliga fall definieras utifrån symtombild – har skilda uppkomstmekanismer.

I boken ”Infekterat beteende. Hur hjärna och immunsystem kommunicerar vid autism, schizofreni och depression” (Pavus Utbildning, 2013), beskriver neurobiologen Paul Patterson immunologiska mekanismer som påverkar psyket. Cytokiner – små proteiner som kommunicerar mellan celler i immunsystemet och hjärnan – ökar i aktivitet vid infektioner. När vi drabbas av en rejäl förkylning leder det till en ökad bildning av cytokiner i hjärnan och vi känner oss hängiga, ofokuserade och olustiga – ja just sjuka.

Kommunikationen sker via elektriska och kemiska impulser, förbi den så kal–lade blod-hjärn-barriären, en barriär som förr troddes vara ogenomtränglig men som snarare liknar en dörr på glänt. Cytokinernas mängd ökar också vid depression, och det finns studier som visar att vanliga antiinflammatoriska medel kan minska depressiva symtom. Svår psykosocial stress leder också till immunaktivering, vilket tydligt visar att interaktionen är ömsesidig.

Hos personer med autismspektrumtillstånd har man kunnat visa att immunsystemet i hjärnan är aktiverat. Det avspeglar sig både i en ökning av hjärnceller med immunliknande funktion och förhöjda nivåer av cytokiner i ryggmärgsvätskan. Immunsystemet är också involverat i att ansa onödiga kopplingar i nervsystemet – en viktig process i den normala hjärnans utveckling. Denna process är störd vid autismspektrumtillstånd, vilket innebär att immunsystemet kan ha stor betydelse även här.

Vi har exempelvis ett öppet inlärningsfönster när vi lätt kan lära oss tala. Senare i livet är det omöjligt att lära sig ett språk utan brytning eftersom de kopplingar i hjärnan som möjliggjorde en automatisk språkinlärning har tillbakabildats till förmån för andra områdens utveckling. Om dessa överflödiga kopplingar kvarstår kan det i sig förklara varför barn med autismspektrumtillstånd har i genomsnitt en något större hjärna än förväntat. Kopplingarna som normalt skulle ha tillbakabildats stör också kommunikationen mellan hjärncellerna och leder till en avvikande upplevelsevärld.

Det finns många faktorer som kan störa hjärnans utveckling. Patterson förklarar begreppet fetal programmering som beskriver hur moderns sviktande hälsa, exempelvis i form av fetma, infektioner, svält eller D-vitaminbrist, påverkar immunologiska mekanismer, utvecklingen av fostrets hjärna och barnets framtida hälsa.

Miljöfaktorer kan också samverka med vissa genvarianter och bidra till en kraftigt förhöjd risk för sjukdom. Exemplen är flera: kvinnor som var gravida under epidemin med spanska sjukan 1918 fick barn som i högre utsträckning än andra inte klarade av skolgång eller arbete och i ålderdomen oftare drabbades av hjärtsjukdomar och diabetes än andra. Låg födelsevikt är en känd riskfaktor för hjärtsjukdom och typ 2-diabetes, liksom för schizofreni.

Patterson går igenom epidemiologiska studier som visar på dessa samband. Under en sjumånadersperiod under andra världskriget svalt holländarna på grund av en hård matransonering under den tyska ockupationen. Barnen som föddes under perioden vägde därför mindre och i vuxen ålder utvecklade de schizofreni i en förhöjd omfattning. Men än mer remarkabelt är att barnbarnen till de svältande mödrarna också vägde mindre än förväntat vid födelsen, vilket förklaras av att den vuxna kvinnans äggceller utvecklats redan under fosterstadiet och ligger i vila fram till puberteten. Infektioner under graviditet, oavsett om det är från en parasit i kattens avföring som smittar oss när vi tömmer kattlådan eller en influensa orsakad av virus, leder till en förhöjd risk för en utveckling mot impulsivt beteende, schizofreni eller autismspektrumtillstånd hos barnet.

Och för att komplicera förhållandena ytterligare: även brist på stimulans av immunsystemet, orsakad av västvärldens överdrivna hygien och för lite kontakt med djur och natur, är förknippad med förhöjd risk för allergier och störd bakterieflora i tarmen. Vår glutenrika kost leder till magtarmproblem hos känsliga individer. En inflammerad tarmslemhinna ökar i sin tur genomsläppligheten för ämnen som kan aktivera immunsystemet. Ungefär vart fjärde barn med autismspektrumtillstånd har en tarmvägg med ökad genomsläpplighet och vid både schizofreni och autismspektrumtillstånd är nivåerna av antikroppar mot gluten förhöjda. Det finns rapporter om att vissa dieter kan minska symtom hos barn med autismspektrumtillstånd men hitintills är det endast vid adhd som dietbehandling bevisligen är effektiv.

Det finns alltså skäl att tro att den ökade förekomsten av autismspektrumtillstånd och adhd inte enbart beror på ökad benägenhet att ställa dessa diagnoser. Troligen samverkar en rad miljöfaktorer och en del är lättare åtgärdade än andra. Utifrån djurstudier vet man att D-vitaminbrist skadar fosterhjärnan. Trots detta faktum utfärdas inga adekvata riktlinjer om D-vitamintillskott till gravida kvinnor i Sverige, inte ens till högriskgrupperna. Priset kan vara en förhöjd risk för ohälsa hos barnet.

I dag vet vi att hjärna och immunsystem samverkar och att en genetisk sårbarhet parad med kända och okända miljöfaktorer påverkar vårt immunsystem. Framtiden får utvisa om vi kan parera riskerna och om vi alla – inte bara de välbärgade och välutbildade – går mot att bli ett psykiskt friskare och lyckligare folk.

Susanne Bejerot är psykiater, leg psykoterapeut och docent vid Karolinska institutet.

Till artikeln